Det här är mitt hem, sa hon,
och den här platsen är rytmen i min sång.
Jag kan alla de gamla sångerna utantill.
är du full?
Säg inte att du ska gå hem!
Stanna.
Solen har ännu inte gått upp,
i mitt sovrum finns ett broderat täcke
så stort att det täcker min silversäng!

Du har sett blommorna bland löven.
Säg mig, hur länge kommer de att stanna?
Idag darrar de framför handen
som plockar dem.
Imorgon väntar de på någons trädgårdskratta.
Underbart är den ljusa ungdomens hjärta.
Men med åren blir det gammalt.
Är inte världen lik dessa blommor?
Friska rodnad hur kan du bestå?

Mitt sinne är
som höstmånen.
Skiner rent och klart
i den gröna vattenpussen.
Nej, det är ingen bra jämförelse.
Säg mig
hur
ska jag
förklara?

Norr om staden levde en gammal man.
Hans skafferi var fyllt av mat och vin.
Dagen som hans stackars hustru dog
strömmade begravningsgäster in i hallen.
Men när den gamle mannen själv dog
kom inte en enda själ för att sörja.
De som hade ätit av hans kött
och druckit av hans vin
hade hjärtan
kallare än man kunnat tänka sig.

I mitt hus finns en grotta
och i den grottan finns ingenting.
Rent och underbart tomt.
Starka ljus
med ett sken som en sol.
En måltid med grönsaker kommer
att göra gott till denna gamla kropp.
En trasig rock kommer att skydda hans fantomkropp.
Låt tusen helgon synas för honom.
Jag har
den himmelska sanningen.

Jag brukade vara ganska fattig
så fattig som det går.
Idag slog jag i fattigdoms
botten och kyla.
Inget jag gör verkar bli rätt.
Vart jag än går blir jag knuffad omkring.
Jag går på den leriga vägen med snubblande steg.
Jag sitter med de andra byborna
och min mage värker av hunger.
Efter att jag
förlorat
den randiga katten
kommer råttorna och tittar i skålen.

Jag bjöd mina vänner att äta och dricka
och vi skrattade långt in på natten.
På morgonen gick alla hem till sig
och vissa har inte hört av sig sedan dess.
Några andra har tackat för senast
och frågade när jag skulle bjuda på fest igen.
Jag har inte mer än andra
men är inte snål
jag delar gärna med mig när jag har.
Så
ta med
ert bästa humör
så öppnar jag
några flaskor
under månens förtrollade sken.

Hur kallt är det på berget
inte bara i år
utan alltid.
Samlade toppar för alltid fyllda med snö.
Mörk skog andas ändlöst dis.
Inget gräs
eller groddar
tills de tidiga dagarna i juni.
Innan den första augusti faller löven.
Och här är en vandrare
som drunknat i misströstan.
Tittar och tittar men kan inte se himlen.

I huset öster härom bor en gammal kvinna.
För tre
eller fyra
år sedan blev hon rik.
På den gamla tiden var hon fattigare än jag.
Nu skrattar hon åt mig
för att jag inte har ett enda öre.
Hon skrattar åt mig för att jag är bakom.
Jag skrattar åt henne
för hon drar iväg.
Vi skrattar som om vi aldrig skulle kunna sluta.
Hon från öst och jag från väst.

Jag ropar till mina vänner
som plockar lotus
som flyter underbart vackert på den klara floden
och glömmer i min förtjusning
hur sent det börjar bli när kvällsbrisen blåser förbi.
Ankorna guppar på vågorna
och på krusningarna gungar
den bredsvansade vildanden.
Jag sitter vid denna stund
i min båt
och tankarna rinner ut
i en ändlös ström.

Hela mitt liv har jag varit lat
hatat allt tungsinne
funnit lätta angelägenheter
mer betydelsefulla.
Andra kan studera hur man kan göra vinster.
Jag har min enda roll som skapande.
Jag bryr mig inte om att passa in i rullar eller lådor.
Eller besvära mig med
att gå omkring med dem hit eller dit.
En doktor skriver ut medicin
för varje åkomma.
Jag använder den bot som finns till hands för att rädda världen.
Men bara när sinnet
är fritt från omtanke
kan ljuset av förståelse
skina i varje hörn.

Det klara vattnet skiner som kristall.
Du kan lätt se genom det
rakt ner till bottnen.
Mitt sinne är fritt från varje tanke.
Inget i det kungliga riket kan ändra på det.
När det inte kan bli fyllt av glädje
kommer det
för alltid att vara oförändrat.
När du lärt att känna på det viset
kommer det inte
att finnas någon
insida eller utsida.

Skulle du förstå
en liknelse om livet och döden?
Jämför dem då med vatten och is.
Vattnet binds samman för att bli is.
Isen smälter och blir vatten igen.
Vad som har blivit fött, ska återgå till döden.
Vatten och is
skadar inte varandra.
Livet och döden
är båda
goda.

En gardin av pärlor hänger för jadehallen.
Och innanför är en älskande kvinna.
Vackrare i formen
än gudar och odödliga.
Hennes ansikte är som persikor och plommon.
Vårdiset kommer att skymma det östra huset.
Höstvinden blåser från den västra stugan.
Och när trettio år har gått
ser hon ut
som en bit pressad sockerrör.

Av en händelse råkade jag besöka en värdig präst.
Bland de dishöljda bergstopparna.
Han pekade ut
vägen hem åt mig.
Månen hängde ut sin enda runda lampa.

Om du sitter tyst och aldrig talar
vilka historier
kommer du att lämna till de unga att berätta.
Om du lever avstängd i den täta skogen
hur skall solens visdom kunna skina?
Inga torkade kadaver kan beskydda den sanna vägen.
Vind och frost
bringar sjukdom och tidig död.
Plöj med leroxe
i ett stenfält
och du får aldrig se skörden.

Jag sporrar min häst
förbi stadens ruiner.
Ruinstaden
som väcker de resandens tankar.
Uråldriga hus
höga och låga
gamla gravhögar, stora och små.
Där skuggan av ett enda grässtrå darrar.
Och de stora trädens röster klingar för alltid.
Jag suckar över alla dessa vanliga benknotor.
Ingen lista
över de odödliga
bär deras namn.

Den rike mannen festade i sin stora sal.
Brinnande facklor sken överallt
när en man
för fattig för att ens äga en lampa
kröp in för att dela värmen.
Vem skulle kunna tro
att de skulle driva iväg honom
tillbaka till en plats i mörkret.
Kommer ännu en person
att stöta ut honom ur ljuset?
Konstigt
att bli missunnad
en överbliven ljusstråle.

De visaste
från den gamla tiden
har inte visat oss det odödliga livet.
Vad som fötts i tiden måste dö
och kommer att förvandlas till damm och aska.
Benhögar staplade som berget Vipula.
Skiljandets tårar skulle kunna göra ett hav.
Och allt som är kvar
är tomma namn.
Vem kan fly
från födelsen och dödens hjul.

Visa män är kanske fria från girighet.
Men inte dåren
som älskar att gräva efter guld.
Hans fält tränger in över grannens land.
Och en bambudunge. "Allt detta är mitt".
Se hur han armbågar sig fram
efter sitt sökande efter pengar.
Gnisslar tänder och driver sina hästar och slavar.
Men titta där
bortom stadens murar
hur många gravhögar under granarna.

Jag tänker på alla dessa platser jag varit på.
Jagat runt
från en berömd plats till nästa.
Förtjusats av bergen
jag vägde
de milshöga bergstopparna.
älskade vattnet
seglade på tusen floder.
Jag höll avskedsfester
med alla mina vänner
i Lutans Dal.
Tog med min cittra
och spelade för de samlade papegojorna.
Vem skulle kunna tro
att jag skulle sluta mina dagar
under en gran.
Skakande mina knän
i den
viskande kylan.

Om du letar efter en plats att vila på
det Kalla Berget är bra om du vill stanna länge.
Brisen blåser genom de mörka granarna.
Låter bättre ju närmare man kommer.
Och under träden mumlar en vithårig man
över sina taoistiska texter.
På tio år har han inte gått hem.
Han har till och med
glömt
vilken väg han kom.

Har jag en kropp eller har jag inte.
Funderar över dessa frågor
sitter lutad mot bergsklippan
medan åren går.
Tills gräset växer grönt mellan mina fötter.
Det röda dammet lägger sig på mitt huvud.
Och männen i världen
tror att jag är död
kommer med offergåvor
vin och frukt
och lägger vid min döda kropp.