Begäret kräver mer
mer oupphörligen.
Denna vanmakt att inte kunna mätta
tillfredsställa
inte motstå denna osaliga
osynliga ande.
En best som skapats av mörkrets härskare.
Varför vill någon förnedra
skända
smutsa ner mina rena, vita lakan?
Jag ligger livlös
stirrar i taket
en lampa hänger där
färgen droppar oroligt dårifrån.
Spindelnäten darrar lätt av korsdraget
borde samla mina tankar
men mina skolbetyg blev istället fina papperssvalor.

Aldrig har papperssvalor flugit så vackert ut genom ett fönster!
En röst från långt ner i borrhålet
ger sina instruktioner
tillkännager sina avsikter och lydnad är ett absolut krav.
Ett livsvillkor, på dessa breddgrader.
Förslavar, snabbt som ett åsknedslag,
förvandlar
från ett oskuldfullt barnasinne
till en fullfjädrad trollkarl.
Dom små vita kaninerna, saknar sin hatt, har nu inget att återvända till.
Var ska alla dessa förlorade, tomma ögon vila i morgontimman?
Hur stoppar man solens vandring över himlavalvet?
Hur fångar man herrelösa skepp i stormen?

Min pocket

Inlåst i mina sökta föreställningar
varje varning ett lockrop varje bön en förbannelse
handen trevar mot handtaget
försöker ta mig ur djupt rotade ritualer
plockar upp min pocket av Baudelaire
söker tröst
en förklaring
en motorväg till saligheten
slutsträckan är den samma nu som då

Doften

En förlupen vagn
rullar sakta nerför en brant
sedan allt fortare
för att slutligen välta
störta i det oundvikliga stupet.

Med säker hand måste farkoster styras.
Stark i övertygelse måste ödet tyglas
den inre rösten lydas.
Doften av njutning
sötman av det flyktigas honung
känner vi alla.

Varje natt

Varje natt, hörs de kala ekande stegen från trapphuset.
Jag jagas av en fasanfull mara i mina drömmar.
Stannar och lyssnar håller andan tystnaden.
Springer besinningslöst igen.
Stannar, lyssnar, skakar av rädsla ensamhet känns som min enda utväg.
Jag besinnar mig ett ögonblick, hjärtat dunkar våldsamt varje slag
varje andetag får min kropp att vrida sig i smärta.
Det är som bly hällts i mina artärer jag vill sprängas
för att bli fri
jag vill sprängas
för att bli fri från smärtan
för att bli fri
fri från denna fasansfulla sång.
Jag vaknar med ett gällt skrik.
Jag ger mig inte!
Offrar mitt blod för att renas i sinnet
i mina förvrängda tankebanor
viker jag ut nattens svarta skuggor
ur drömmens djupa dimma.

Långt bak i hjärnan

Långt bak i hjärnan kopplas trådar ihop
liksom i ett nystan av tillfällig karaktär
en rysning av rädsla och välbehag
sköljer genom min ryggrad.
Jag vrider mig ner i soffan
det känns som jag förlorar allt
allt blir inget
i nuet svävande
svävande försvinner jag i ett moln
som en bisvärm genom det öppna fönstret.
Rösterna jag hör blandas
med vilda basgångar som rusar runt i mina ådror forslas runt med blodet
pumpande
jag har ingen kontroll
kastas fram och tillbaka
det känns som jag drar mitt allra första andetag
djupt långt ner i magen dras en knut åt
hårdare
ett förtvinat skri fastnar i tomt eko av ensamhet.

Gemenskap

Den gemenskap vi delar är tomhet
tomheten vi upplever är saknad.
Stirrar storögt framför mig
ser ändå inget utom ögon som stirrar förvirrat tilbaka.
Djupt andas man in när skotten ekar i bröstet
sliter upp ett djupt öppet sår
allt annat
skjuts på framtiden.
Trummorna greppar en stadig rytm
som en vild ritt genom skogen
över kullar och berg
en signal
från urtiden.

Det stora skådespelet

Alla suckade i ensemblen mungiporna drogs bakåt
hälften till ett leende och hälften
till en kall grimas.
Vem fick huvudrollen
i den stora uppsättning
som ständigt ska gå
för utsålda hus?
Jag tyckte länge att jag hade fått fel kostym
Eller är det mina motspelare som inte är bra?

Så tändes ljuset än en gång!
Publiken satt som marmorstoder
blickstilla
stirrade utan att se
såg utan att förstå.
Så får man ändå försöka gå vidare
i det stora drama som spelas fram
mitt framför ögonen på oss
var och en
i livets stora skådespel.

Sötmandel

Förvillelse som vilar på vanans makt.
Aningslöst längtar man.
Gäckande lika men bitter erfarenhet.
Sötmandel tungan vill smekas av din milda arom.
Men snart blir fler bittrare än ljuv
snart skiljer man inte
på vad man vill
eller måste.

Önskebrunn

Det finns även förklaringar till det värsta vansinne.
Om förklaringar behövs.
Iskalla rysningar
längtan till det ofattbara
svarta hål dansar bort
förlamar och du förblir stilla och stum.

Ett mynt i önskebrunnen
blir bara ännu ett
och rovdjuren tuggar silver
i ett svagt eko
hörs deras glufsande
Från djupt nere i brunnen.

Långt bort

Jag förvrängde medvetet orden
ljög för att förvilla
för att lura dig
eller var det mig själv
jag gömde mig för.
Jag flyr undan de hemska skuggor
som jagar mig ur det förflutna.

Jag var en fånge nu kan jag se det klart.
En slav, nu kan jag stå rak
och säga vad jag tänker.
Eller avstå.
När mökrets ryttare var härskare i mitt rike
var jag en lydnadens mästare.
Jag följde påbuden minsta vink blev lag
minsta antydan följde jag.
Jag var en mask, utan ryggrad, som trodde jag var fri
en vind på havets vågkam.
Inbillade mig att jag levde som en kung.
Sanningen är smärtsam.
Som att vakna i en dröm
långt bort
i ett främmande land
utan pass
utan pengar.
Ursäkter och förklaringar ekar som ett ostämt piano
och jag vill bort
såga av fotbojorna springa hela vägen hem
vakna
höra barnen skratta igen.